konstnärens ord

2 februari 2015

Då är det dags för den årliga uppdateringen av sidan. Jag har lagt in bilder från sommarens utställning. Det var en lyckad utställning. Jag har lärt mig en del om mig själv av att måla. Och det är en av mina drivkrafter. Nyfikenhet över hur man kan se saker och ting eller hur man kan sätta ihop olika bildelement och få en helt ny betydelse. Mina fåglar är som en tanke och känsla jag bär inom mig. Det kan vara att livet samtidigt rymmer både glädje och sorg, ilska och förlåtelse, kärlek och förakt. En del av fåglarna är spralliga och andra hemliga. Några är svartvita och gestaltar med dynamiska linjer olika företeelser i livet. Klicka här för att komma till tavlorna.

18 juli 2014

Solen skiner, trädgården blommar och jag väntar ivrigt på vernissagekort från tryckeriet. Nästa söndag öppnar jag en utställning hemma på gården. Det var väldigt länge sedan sist. Mycket har hänt. Både stora världshändelser och små förändringar. Efter målandet av den storka arken som jag skrev om för 1,5 år sedan har mina bilder ändrat sig en del. Utställningen heter Palettsinnet. Jag tänker att en del har ett sjätte sinne, men jag målar med palettsinnet. Jag ska snart lägga till fler bilder i fotogalleriet.

29 januari 2013

Det är en grå dag och ett par plusgrader ute. Snön och solen håller på att försvinna fast på olika sätt förstås. Det har varit några riktigt soliga dagar i förra veckan. Solstrålarna som letar sig in i ateljen inspirerar till måleri. Några akvareller och en riktigt stor målning med oljepastellkritor. Jag var fast besluten att det var en ark, min ark, jag målade. Den ska bära mig över de här grå dagarna. Jag är nu i full färd med att utforska vad den är lastad med. Jag lägger till ett foto i fotogalleriet.

25 april 2012

Solen går ner efter en regnig och grå dag. En vacker kontrast. Våren är en hektisk tid på många sätt. Livet under jordytan ligger på lur och tvekar i kylan, men vi vet att snart skjuter allt upp i grönt och blommor. Några tappra tulpaner börjar skifta från grönt till rött.

I min tanke målar jag.

Skira men trotsiga liljeblad, stolta rena och raka som styr rätt upp mot ljuset ur den mörkbruna jorden. En vacker kontrast. Små plantor med Kaukasisk förgätmigej, utströdda under kornellens ännu kala, röda grenar och solens strålar som strilar ner mot marken ur en vårdisig himmel. En vacker kontrast.

Jag ska måla. Jag måste måla. Snart...

 

11 mars 2012

Vintern har vacklat och väntat. Vi fick ett par vita veckor här. Nu börjar vårtecknen försiktigt titta fram lite här och var. Jag väntar med spänning för att se hur mycket vårlökar som fortfarande finns i rabatterna efter att våra nya familjemedlemmar, Judith, Olga, Heily och Rudolf börjat sprätta runt överallt. Ja, det är våra höns. Och när vi i höstas slutade att vara ute i trädgården och pyssla eller leka så fortsatte de att sprätta runt bland bergeniablad och funkior. Det är inte utan en viss oro jag öppnar ytterdörren nu. Jag som vill vänta in vårvärmen med kratta och toppluva. Glädjas över små gröna livstecken mot den svarta jorden. En fantastisk magi. Jag har målat den om och om igen.

Ska man låsa in hönsen? De står så tålmodigt på rad i hönsgården när man kommer gående på gruset. De väntar på dagens utflykt i naturen, till solvarma läade platser och komposthögarnas smaskiga middagsbord. De måtte väl längta lika mycket som en annan efter vårens fröjder. Men mina knoppar. Jag tror knappt en förbudsskylt skulle hjälpa.

Något helt annant, jag har en utställning på gång. Under några dagar i påsk kommer jag att vara med på Heagårdens påskmarknad. Det är en gammal härlig gård med marknadsstånd, ponnyridning och café med levande musik. Kom gärna och titta!

Hönorna skulle garanterat platsa på Heagården dom också...

 

8 februari2012

”Nån gång ska man ha tur också!”

Jag brukar inte vinna nallar eller choklad på tivoli. Jag brukar inte ha tur i utlottningar heller. Mina bingolottsnummer rinner heller aldrig ut i det där röret. Så är det!

Jag påstår inte att mitt liv är miserabelt på något sätt. Absolut inte utan tvärtom. Jag har en underbar familj, ett tryggt hem, jobb, en ateljé och ett galleri. Jag hinner måla då och då också som ni ser i fotogalleriet på denna hemsida. Men jag hör inte till dem som drar högvinsterna, en miljon på triss och sån´t.

Gula, cerise och beige men inte orangea. Mina favorit-öronproppar var borta. Jaha, inget bra kan vara för evigt. Jag frågar
den trevliga receptarien om de orangea öronpropparna kanske hänger någon annanstans?” Nej, de har utgått ur sortimentet, men kanske…”säger hon och går iväg. ”Titta här, jag la de två sista förpackningarna i lådan, tänkte att någon
kund kanske skulle vilja ha just dem. ”De har väl ungefär samma pris”, kontrar jag glatt och leker med tanken att slå på stort och köpa båda paketen. ”Piip”, hon läser in öronpropparnas streckkod. ”Nämen, de finns inte registrerade
längre så de har inget pris. Jag kan inte sälja dem”. Luften går ur mig. För en stund stelnar jag till och blir sur. Så tittar hon upp på mig och säger: ”Så du får dem istället!”

”Va, så kan man väl inte göra?” säger jag förbluffat. ”Joo, nån gång ska man ha tur också”, svarar hon glatt.

26 januari 2012

Jag var på Dunkers kulturhus i Helsingborg idag med min
klass. Vi tittade på utställningen ”Understorpress”. Konstnärer från Norden
inklusive Norges drottning Sonja, har tryckt grafik just för denna utställning
i verkstaden på Stattena och ställer nu ut dem på Dunkers. Eleverna tittade
inte bara på konsten utan de fick även ägna en god stund till att göra en egen
monotypi att trycka i den stora tryckpressen som man ställt in i lokalen.

Mitt under elevernas duttande och valsande på sina
kopparplåtar kommer det in besökare. En äldre man i rullstol med levande blick
och hans ”chaufför”. Jag möter hans blick tvärs över rummet genom elevernas
sorl och skratt. Han ser så bekant ut och jag nickar till hälsning. Han nickar
tillbaka. En känsla gnager i mig att jag borde känna igen honom. Jag fortsätter
med att hänga upp elevernas förstlingar i grafikens värld och namnet Carl
Fredrik Reuterswärd dyker upp i mitt medvetande. Jag vänder mig om och de är
borta.

Jag frågar senare konstpedagogen som instruerar eleverna vem
det var och han bekräftar min misstanke. Berättar att han är här då och då.

Hans tavlor i utställningen är riktigt stora och riktigt
små. De bär alla hans linjers omisskännliga karaktär. Något sökande och ändå så
målmedvetna.

Jag önskar så att jag fattat lite tidigare vem han var,
denna rullstolsburne man med den klara levande blicken. Då kunde jag sagt något
om hur mycket jag beundrar hans ”go” och hans berättande bilder. Och hur glada
mina barn blev när de såg och förstod vad hans revolverknut betydde. Eller bara
sagt ”hej!”.

23 januari 2012

Många uppdaterade människor skriver egna bloggar. Kanske borde jag också prova på det. Men jag är mer traditionell. Dagbokskrivning har fungerat genom många århundraden för många människor. Det låter inte heller så farligt... 

Min första dagbok, vad jag minns, hade lås och nyckel. Jag var runt sju - åtta år och fyllde hela första bladet med text och bilder. Det handlade om semlor minns jag. Sedan förblev den tom. Med nästa dagbok några år senare blev det samma sak. Första bladet fylldes med god intention och resten förblev tomt. Så är det med mycket , vi börjar med god intention utan att fullfölja.

I samband med konstskolestudier utvecklade jag dagboken till en kombination av skissbok/dagbok. Det var ett lyckat koncept för mig. Genast fylldes bok efter bok genom åren. Många idéer till tavlor har tagit sin form bland ord och utkast i skissböckerna. Dessa böcker är som små skatter. Det händer då och då att jag bläddrar tillbaka och ler. Ja, oftast ler jag. Visst skulle man vilja gråta över ett och annat påhitt också, men de har ju format mig till var jag står idag. Så är det bara.

Projekt har jag alltid på gång. Det må vara i atljéen, trädgården eller i huvudet. Skottkärran är min symbol för "arbete pågår, var god stör ej".

 

skottkarra-med-krukor.jpg